Hoppades få se legenden Håkan Larsson regera hemma i Pontushallen, men fick istället se honom skjuta luftskott, passa utan adress, dra på sig sin tredje foul i andra kvarten varpå han snackade till sig en fjärde foul direkt.
Efter att han gått och satt sig kunde Plannja börja klättra upp ur det djupa hål de hamnat i, typ 18 poäng som mest i mitten på andra kvarten.
I fjärde kvarten, när det var utjämnat, kom han in igen och styrde och ställde, gjorde nån viktig trea och var ganska bra. Den store liraren var dock “Big” John Rosenberg som gjorde några viktiga och tuffa block i slutet.
Plannja vann alltså med två poäng!
2200 åskådare och ett proffsigt arrangemang! Undrar bara varför det fanns så många tomma platser på de utsålda sektionerna.
Har tidigare hängt upp mig på gnällattityden jag hört hos gotländsk basketpublik när hemmalaget ligger under, och nu fick jag den stora äran att sitta bredvid likasinnade i denna stad. -Nej, det är ingen idé att ni skjuter, ni träffar ändå inte. -Titta motståndarna sätter den här också, vad var det jag sa.
Man blir så jävla glad när dessa människor redan har gett upp och gått hem i andra kvarten och hemmalaget sedan vänder matchen. Den sortens “stöd” kan man vara utan.
Det är lätt att få för sig att en dialekt känns neggig bara för att man råkar träffa fel människor med den dialekten. Det är dock ingen risk med Lulemål eftersom jag redan råkar känna de positivaste Lulegrabbarna man kan tänka sig. Östgötskan är säkert inte heller särskilt neggig, jag vet inte, jag har ju bara bott där i ett år…