Den följande texten har varken poäng eller sanningsgrund. Jag ville bara testa hur det är att skriva likt den bok jag nyss läst ut. Jag blir så fascinerad över hur karaktärerna kommunicerar med varandra i hennes böcker. Hoppas att ingen har det så i verkligheten. Kan ni gissa författaren så har jag gjort ett bra jobb…
Hon knuffade upp dörren med foten och snubblade in på kontoret i den öststatsgrå baracken. Tidningen som låg på väskan hakade fast i dörrposten, föll ned på golvet och kilades fast under dörren. “Helvetes fängelsehåla”, tänkte hon hastigt när hon slet åt sig tidningen och förstasidan blev kvar i dörrspringan.
- Jag vet att jag är sen, hojtade hon, lite högre än avsett, när hon stapplade förbi chefens kontor.
- Är det redan lunchdags?
Den spefulla, gälla tonen gick inte att ta miste på. Anderson hade smugit upp bakom henne i kontorsbåsets öppning och stod där med ett nöjt flin.
- Stick, jävla råtta! Jag har inte tid med dig!
En minut på kontoret och hon var redan spyfärdig. Nytt rekord! Om de bara kunde fatta att lämna mig ifred tills jag fått morgonens första tjära, tänkte hon och slog bort tanken på att simulera sjukdom och gå hem.
- Nu ligger du jävligt pyrt till, viskade chefen, samtidigt som han kastade ner en bunt papper på skrivbordet och välte hennes favoritmugg så att den föll ner på golvet och krossades. De följde muggens öde med blicken men fick sedan ögonkontakt. Chefen var mörk i ögonen. Om det var obändlig vilja eller raseri gick inte att säga. Effekten var dock påtaglig. Hon såg väggarna komma emot sig. Golvet gungade till. “Inte tappa det nu”, skrek hon åt sig själv inombords.
Chefen tog ett steg närmare. – Det här är skit och du vet det. Han pekade på bunten papper och pratade lite högre än avståndet krävde. Svaret kom snabbt och överraskade till och med henne själv. – Oroa dig inte din satans idiot! Du behöver aldrig mer se vad jag skriver och jag behöver aldrig mer lyssna till ditt präktiga, malande jävla kraxande! – Fattar du inte att jag inte behöver det här! Jag slutar!
Alla stod upp och tittade över kanten på sina bås. De såg ut som skrämda kalvar, tänkte hon och drog lite på munnen, trots att adrenalinet pumpade i ådrorna. Hon kastade väskan över axeln och slet tag i den enda personliga tillhörigheten i båset, pingisracketen som var innesluten i en plastpåse för att gummit inte skulle torka ut.
- Me, men överlämning, stammade chefen när hon gick mot dörren. – Överlämna det här, sa hon och sträckte långfingret så högt att det stötte emot lysrörsarmaturen som hängde ner över korridoren.
|